För inte så länge sedan firade Jonas och jag vårt 25-årsjubileum.
Vi ville resa till Italien.
Vi skulle äta så mycket pizza och pasta som vi ville... Och gå runt på gatorna i Rom.
Men... vi var tvungna att ställa in resan på grund av mig.
Jag ville inte vara den som stannade var femte minut.
Jag visste att mina knän kunde bli ett problem, så jag började gå 15 minuter varje dag som förberedelse.
Kanske gick jag lite för mycket...
Men en natt vaknade jag av att mina knän var lika stora som en kokosnöt.
Smärtan var outhärdlig.
Jag försökte allt för att bli av med smärtan. Jag var desperat. Jag hade knäskydd med kompression på mig varje dag. Jag tog löjligt många smärtstillande tabletter. Jag gick till en sjukgymnast.
Och även om svullnaden försvann... så fanns smärtan kvar.
Så vi ställde in resan. Jag var förkrossad.
Jonas såg mitt dåliga humör och bestämde sig för att ta saken i egna händer.
En kväll när vi låg i sängen berättade han för mig om en vän till han som kände en ortoped.
Ortopeden Henrik Eriksson var en av dom bästa i Sverige och kanske kunde han hjälpa mig.
Jag gick med på att åka till Uppsala där han hade sin klinik, men innerst inne var jag rädd att mitt enda alternativ skulle vara en operation.